Begravning...
Igår var det begravning för Pierre.. Det var verkligen jättevackert men så sorgligt..
Tårarna sprutade, på något sätt så får jag dåligt samvete att gråta för att vi inte var bästa kompisar och umgicks hela tiden. Jag vet att jag inte ska tänka så.. Men det blir så!
Dom öppnade hela gudtjänsten med "Fattig bonddräng" på orgel, det var liksom hans låt. Hans dotter sjöng och läste upp ett brev och även hans brorsdotter sjöng.. Det var så fint och så starkt gjort. Jag tror inte att ett öga var torrt.. Prästen sjöng även "Just i dag är jag stark" av Kenta.. också Pierres låt liksom.. Prästen var så himla bra, han kände ju Pierre från skolan så det blev ju perfekt och personligt och inte någon som bara babblar som tror att dom vet hur han var liksom.
När dom från begravningsbyrån kom och började plocka bort blommorna så brast det inte bara för mig.. Tårarna rann som inåt helvete och speciellt när man hör och ser hans nära och kära vara så knäckta så gör det liksom ont i hjärtat, det är inte rättvist!
Det är just kistan jag är så himla rädd för, jag vet att den avlidne ligger där i och det känns så himla overkligt. Jag är alltid livrädd att någon ska snubbla och ja.. ni kan ju lista ut resten. Det kanske är skitlarvigt att vara "rädd" för kistan.. Så när hans vänner och bröder bar ut kistan så klarade jag inte av att titta.. Men det var fint, och starkt gjort.. Skulle nog aldrig klara av att bära en kista utan att bryta ihop.
Det låter kanske lite konstigt, men det kändes att han var med oss i kyrkan igår.. När hans dotter sjöng så lös solen extra starkt in i kyrkan, jag kanske är lite naiv och tror på tecken från de som har gått vidare... Men det kändes som att det var han som visade att han var där...
Jag behövde hitta på något annat efter begravningen så jag och Anna hade bestämt att åka till Orminge för att träffa Tess och barnen. Så när vi kom ut ur kyrkan så stod jag och Anna där i ett tag och kramade folk och efter en stund så kommer Anna fram när det hade lugnat ned sig och folk hade börjat gått därifrån... Då kom tårarna och hulkningarna ordentligt. Tack för att du kom vid rätt tillfälle.
Pierre... sov så gott så syns vi igen!
Tårarna sprutade, på något sätt så får jag dåligt samvete att gråta för att vi inte var bästa kompisar och umgicks hela tiden. Jag vet att jag inte ska tänka så.. Men det blir så!
Dom öppnade hela gudtjänsten med "Fattig bonddräng" på orgel, det var liksom hans låt. Hans dotter sjöng och läste upp ett brev och även hans brorsdotter sjöng.. Det var så fint och så starkt gjort. Jag tror inte att ett öga var torrt.. Prästen sjöng även "Just i dag är jag stark" av Kenta.. också Pierres låt liksom.. Prästen var så himla bra, han kände ju Pierre från skolan så det blev ju perfekt och personligt och inte någon som bara babblar som tror att dom vet hur han var liksom.
När dom från begravningsbyrån kom och började plocka bort blommorna så brast det inte bara för mig.. Tårarna rann som inåt helvete och speciellt när man hör och ser hans nära och kära vara så knäckta så gör det liksom ont i hjärtat, det är inte rättvist!
Det är just kistan jag är så himla rädd för, jag vet att den avlidne ligger där i och det känns så himla overkligt. Jag är alltid livrädd att någon ska snubbla och ja.. ni kan ju lista ut resten. Det kanske är skitlarvigt att vara "rädd" för kistan.. Så när hans vänner och bröder bar ut kistan så klarade jag inte av att titta.. Men det var fint, och starkt gjort.. Skulle nog aldrig klara av att bära en kista utan att bryta ihop.
Det låter kanske lite konstigt, men det kändes att han var med oss i kyrkan igår.. När hans dotter sjöng så lös solen extra starkt in i kyrkan, jag kanske är lite naiv och tror på tecken från de som har gått vidare... Men det kändes som att det var han som visade att han var där...
Jag behövde hitta på något annat efter begravningen så jag och Anna hade bestämt att åka till Orminge för att träffa Tess och barnen. Så när vi kom ut ur kyrkan så stod jag och Anna där i ett tag och kramade folk och efter en stund så kommer Anna fram när det hade lugnat ned sig och folk hade börjat gått därifrån... Då kom tårarna och hulkningarna ordentligt. Tack för att du kom vid rätt tillfälle.
Pierre... sov så gott så syns vi igen!
Kommentarer
Trackback
