Jag vill bara skrika
Jag vill bara gå ut någonstans och skrika ut all ilska..
Jag blir så trött när folk skriver ut en massa skit om det jag har gjort och sen inte ens kan ha en liten uns av dignity (kommer inte på det svenska ordet) att säga något om att det den personen har gjort är precis lika jävla hemskt. Usch... Jag blir så ledsen, så trött och känner mig bortdomnad i hela kroppen...
Sen sitta och hitta på att jag ljuger? Det känns mer som att personen i fråga förtränger allt som den alltid har gjort och sen låtsas som att allt är bra, när jag precis efter att jag fick informationen som jag då påstås ljuga om, sms:ade och berättade det för att hon kanske skulle hålla koll så att hon inte babblar till fel person t ex. dagis (som var fallet då).. Och då var svaret att hon inte tänker hindra hennes dotter att prata utan det är bra att hon pratar, kommer exakt ihåg det.. Jag satt i soffan, Anna satt vid datorn för att hon hade sovit över... Anna sa att det kanske är bra om jag skickar ett sms till personen i fråga för att berätta att hon pratar en massa.. Då fick ett svaret efter nån minut.. Jag blir så arg!!
När hon berättade allt det där för mig var när hon satt i min säng, hon hade precis väckt Anna för hon sov och då frågade jag henne om hon saknade sin lillebror... och då började hon babbla vilt om vilka hon saknade och vilka hon älskade och allt det där..
Fan jag vet och är jävla medveten om att jag har gått till överdrivt genom att skriva det jag skrev, men det kommer inte fram någonstans att hon vet att hon har gått till överdrivt, för hon gör ALDRIG fel... repeat.. ALDRIG någonsin!!
Hur sur jag är på människor, när jag och M smsbråkade t ex, hur mycket jag än avskyr K.. så sitter jag verkligen inte och matar information till ett barn... Jag har ALDRIG någonsin låtit min ilska, mitt hat och mina känlsor över någon annan person gå ut över ett barn... Jag skulle inte kunna stå ut med mig själv...
Att ta ut något som man själv tycker om en annan person på ett barn är fan det hemskaste jag vet.
Det värsta jag vet är när en förälder pratar illa om den andra föräldern inför barnen (i ett separerat förhållande alltså).. Typ "Ja men du har ingen pappa, pappa bryr sig inte...Mamma bryr sig inte om dig, hon vill bara göra si och så".. Det är fan det värsta man kan göra... pränta in information som man själv tycker om andra i stackars små barns tankar..
Jag har inte haft kontakt med min "bror" på över 4 år, han & hans ex ville då inte pga jag skulle träffa mina syskonbarn, Idag verkar det inte som att han har något emot att jag träffar Hanna, Mollie & Isac iaf...Men tack och lov för Jessica.. Jag vet inte hur jag skulle klarat mig om jag inte hade haft Jessica, som såg att jag inte har gjort något för att skada barnen (TACK TACK TACK).. Och hon lät mig träffa Hanna, Mollie och Isac ändå.. Jag har aldrig någonsin yttrat mig illa om min bror eller hans ex inför barnen, jag har alltid velat att dom inte ska känna sig obekväma i att prata om deras helg hos Pappa, vad dom har gjort med Pappa osv.
Dom har inte något emot deras pappas ex och självklart inte deras pappa heller, och varför ska jag gå in och plantera små små tankar i deras huvud om vad som har hänt mellan oss... och jag hoppas att dom känner att jag absolut inte har försökt att tvinga på dom några tankar, eller känt att jag har snackat skit om deras pappa, för jag vet att dom älskar honom mest av allt i hela världen, det gjorde jag också en gång..
Nu är Hanna och Mollie 15 och 14 år gamla och i somras så frågade dom för första ggn om dom fick veta vad som hade hänt mellan mig och deras pappa, varför vi var sura på varandra.. Först ville jag inte berätta.. jag tror att jag började med något som "Det här är min version, och jag vill inte att det jag säger ska påverka det ni tycker om Kicki.." Dom är så pass stora nu, herregud.. när jag var 15 så.. Ja..Skitsamma..!
Jag berättade iaf det som gjorde att jag blev arg, bråket på krogen och bråket hemma hos Ove och Irene.. Inget mer än så!
Aldrig någonsin skulle jag berätta det för Isac som är 11.
Aldrig någonsin skulle jag plantera tankar om folk jag inte tycker om i en 6årings huvud.. Fråga sjuka frågor om något för att få det svaret jag egentligen vill ha.. Och just efter det här med Matte och hur jag har pratat med den här personen om det och hur hon har pratat med mig om det och uppmuntrat mig om att jag gör det rätta genom att inte prata med barnen om det... så tror hon att jag skulle göra precis tvärtom mot hennes dotter, min ögonsten, för att jag inte tycker om hennes man! Det gör så satans jävla ont i hela kroppen, för det enda jag vill är att min lilla älskling ska må bra, och mår hon bra så mår jag bra, jag tänker inte försöka skapa något som gör att hon mår dåligt för att jag ska må bra. Aldrig i mitt liv.
Det är jobbigt med folk som är rädda för sanningen och därför låter alla andra lida..
Jag blir så trött när folk skriver ut en massa skit om det jag har gjort och sen inte ens kan ha en liten uns av dignity (kommer inte på det svenska ordet) att säga något om att det den personen har gjort är precis lika jävla hemskt. Usch... Jag blir så ledsen, så trött och känner mig bortdomnad i hela kroppen...
Sen sitta och hitta på att jag ljuger? Det känns mer som att personen i fråga förtränger allt som den alltid har gjort och sen låtsas som att allt är bra, när jag precis efter att jag fick informationen som jag då påstås ljuga om, sms:ade och berättade det för att hon kanske skulle hålla koll så att hon inte babblar till fel person t ex. dagis (som var fallet då).. Och då var svaret att hon inte tänker hindra hennes dotter att prata utan det är bra att hon pratar, kommer exakt ihåg det.. Jag satt i soffan, Anna satt vid datorn för att hon hade sovit över... Anna sa att det kanske är bra om jag skickar ett sms till personen i fråga för att berätta att hon pratar en massa.. Då fick ett svaret efter nån minut.. Jag blir så arg!!
När hon berättade allt det där för mig var när hon satt i min säng, hon hade precis väckt Anna för hon sov och då frågade jag henne om hon saknade sin lillebror... och då började hon babbla vilt om vilka hon saknade och vilka hon älskade och allt det där..
Fan jag vet och är jävla medveten om att jag har gått till överdrivt genom att skriva det jag skrev, men det kommer inte fram någonstans att hon vet att hon har gått till överdrivt, för hon gör ALDRIG fel... repeat.. ALDRIG någonsin!!
Hur sur jag är på människor, när jag och M smsbråkade t ex, hur mycket jag än avskyr K.. så sitter jag verkligen inte och matar information till ett barn... Jag har ALDRIG någonsin låtit min ilska, mitt hat och mina känlsor över någon annan person gå ut över ett barn... Jag skulle inte kunna stå ut med mig själv...
Att ta ut något som man själv tycker om en annan person på ett barn är fan det hemskaste jag vet.
Det värsta jag vet är när en förälder pratar illa om den andra föräldern inför barnen (i ett separerat förhållande alltså).. Typ "Ja men du har ingen pappa, pappa bryr sig inte...Mamma bryr sig inte om dig, hon vill bara göra si och så".. Det är fan det värsta man kan göra... pränta in information som man själv tycker om andra i stackars små barns tankar..
Jag har inte haft kontakt med min "bror" på över 4 år, han & hans ex ville då inte pga jag skulle träffa mina syskonbarn, Idag verkar det inte som att han har något emot att jag träffar Hanna, Mollie & Isac iaf...Men tack och lov för Jessica.. Jag vet inte hur jag skulle klarat mig om jag inte hade haft Jessica, som såg att jag inte har gjort något för att skada barnen (TACK TACK TACK).. Och hon lät mig träffa Hanna, Mollie och Isac ändå.. Jag har aldrig någonsin yttrat mig illa om min bror eller hans ex inför barnen, jag har alltid velat att dom inte ska känna sig obekväma i att prata om deras helg hos Pappa, vad dom har gjort med Pappa osv.
Dom har inte något emot deras pappas ex och självklart inte deras pappa heller, och varför ska jag gå in och plantera små små tankar i deras huvud om vad som har hänt mellan oss... och jag hoppas att dom känner att jag absolut inte har försökt att tvinga på dom några tankar, eller känt att jag har snackat skit om deras pappa, för jag vet att dom älskar honom mest av allt i hela världen, det gjorde jag också en gång..
Nu är Hanna och Mollie 15 och 14 år gamla och i somras så frågade dom för första ggn om dom fick veta vad som hade hänt mellan mig och deras pappa, varför vi var sura på varandra.. Först ville jag inte berätta.. jag tror att jag började med något som "Det här är min version, och jag vill inte att det jag säger ska påverka det ni tycker om Kicki.." Dom är så pass stora nu, herregud.. när jag var 15 så.. Ja..Skitsamma..!
Jag berättade iaf det som gjorde att jag blev arg, bråket på krogen och bråket hemma hos Ove och Irene.. Inget mer än så!
Aldrig någonsin skulle jag berätta det för Isac som är 11.
Aldrig någonsin skulle jag plantera tankar om folk jag inte tycker om i en 6årings huvud.. Fråga sjuka frågor om något för att få det svaret jag egentligen vill ha.. Och just efter det här med Matte och hur jag har pratat med den här personen om det och hur hon har pratat med mig om det och uppmuntrat mig om att jag gör det rätta genom att inte prata med barnen om det... så tror hon att jag skulle göra precis tvärtom mot hennes dotter, min ögonsten, för att jag inte tycker om hennes man! Det gör så satans jävla ont i hela kroppen, för det enda jag vill är att min lilla älskling ska må bra, och mår hon bra så mår jag bra, jag tänker inte försöka skapa något som gör att hon mår dåligt för att jag ska må bra. Aldrig i mitt liv.
Det är jobbigt med folk som är rädda för sanningen och därför låter alla andra lida..
Kommentarer
Trackback
