Qwirwas

Jag satt och kollade på tv häromdagen eller ska jag säga datorn istället, för jag använder ju nästan aldrig tv:n…
Men iaf, jag blev så satans förbannad på alla dom här människorna som skaffar barn för att dom tror att det ska rädda relationer, hur är man allvarligt funtad i huvudet då?

Hur kan man tro att en relation som redan är eller har varit på bristningsgränsen i X antal år ska bli bättre för att man tvngar in en oskyldig liten bebis till helvetet som man 99,9 % kommer uppleva igen.
Eller dom som har fler barn och bara låter det vara, jag blir tokig. Rent ut sagt tokig. Som jag har mått dåligt när jag var lite, som jag har haft ont i magen för att Mamma och Pappa bråkade.
Jag förstår inte hur man kan utsätta sina egna barn för att behöva bevittna allt det.
Skärpning för i helvete!!!

Usch jag blir så arg.
Just det där ämnen kan jag disskutera om hur länge som helst.

Jag tycker till 110 % att det är bättre för ett barn att leva med bara sin mamma/pappa eller med två föräldrar som inte kommer överrens och försöker och försöker och försöker.

Det var ett par som hade ett barn sen tidigare och hade bråkat, han var aldrig hemma.. jobbade hela tiden, sonen som dom hade verkade inte ha någon bra relation till pappan alls, utan det var bara mamma hit och mamma dit.
Bråkade hela tiden och dom bråkade t om under själva inslaget, men ÄNDÅ så har hon slutat med P-piller för att försöka få ett till barn, hur kan man vara så egoistisk? Kan någon svara på det? Hur kan man bara tänka på sig själv och inte se till att barnet man har mår bra också?
När man gör en sån sak så är man definitivt en dålig förälder, speciellt mamman, hon verkade liksom se att det var dumt det hon gjorde, men ändå så intalade hon sig själv att det var prima ballerina dom få timmarna mannen inte va på jobbet. Pappan verkade bara vara rädd för att vara ensam och gick lite med på vad som helst som den desperata mamman gjorde för att hon verkligen ville leva "svensson" liv, lyckliga familjen liksom.

Vissa kan titta på mamman i fråga och säga att "oj vad stark hon är som klarar allt det där själv", jag ser det som en enorm svaghet att stanna kvar i en sån relation, att uppfostra barn i såna förhållanden. Det finns inget starkt i det någonstans.
Det är starkt när mamman/pappan kommer fram till att "vi kan inte leva såhär längre, vi skiljs som vänner".

Usla usla usla föräldrar det är vad dom är. Visst att maten finns på bordet osv osv. Men att tillåta sitt barn behöva gå igenom allt det där, det är helt jävla rubbat.

Visserligen var det här i USA, men jag är mycket väl medveten att samma tankesätt finns här också.